På sin blogg har Mymlan gett en inspirerande uppgift där hon uppmuntrar sina läsare att göra en lista med tolv låtar som är viktiga för dem. “Det behöver inte vara de tolv bästa, eller ens de tolv du lyssnar på mest, men det ska vara tolv låtar som säger något om din person eller ditt liv.”

Jag tänkte att det kan väl inte vara så svårt. Så jag började botanisera i arkiven: vinyl och cd-samlingen, YouTube, iTunes och Spotify. Insåg snart att det var större utmaning än jag trott. Det är så enormt mycket musik som medverkat till att skapa mig och min världsbild. Musiken associerar till känslor, kopplar till tid och rum. Vad jag gjorde och hur jag kände när jag lyssnade. 

De flesta av de tolv låtar jag valt är sådana som jag idag (just idag) uppfattar ha påverkat mig starkt under mina tonår. Det vill säga större delen av 1980-talet. En period i mitt liv där fundamentet till mina värderingar och min personlighet lades. Låtarna är inte nödvändigtvis låtar som jag håller som favoriter idag, eller ens lyssnar på, men de väcker fortfarande känslor. Mymlans uppgift har glädjande nog även fått mig att reflektera kring vad det var som hände under dessa turbulenta tonåren och i möten med vänner där många fortsätter att inspirera mig.

En låtlista som denna förändras över tid och rum och beror på väder, vind och humör. Listan förändras över tid på samma sätt som min självbild och identitet förändras. 

I skrivande stund är jag tveksam till delar av urvalet men den tveksamheten går inte att undvika. Nu kör vi – i bokstavsordning!

1. Laurie Anderson – Oh Superman (på Spotify)

Första gången jag hörde Oh Superman var som ljudspår till ett kulturprogram i Sveriges Television i början av 1980-talet hemma hos min mormor. Minns inte vad programmet handlade om mer än att jag satt som förtrollad i nästan tio minuter. Jag kan nog med sanning säga att Laurie Anderson var min första kontakt med en annan verklighet. Jag var i musiken. Den monotona rösten försatte mig i trans i vardagsrummet. Något som senare väckte mitt intresse för shamanism och antropologi. Vill du ha en introduktion till Laurie Anderson se konsertfilmen Home of the Brave (YouTube-klipp).

2. Bob Hund – Nu är det väl revolution på gång

Thomas Öberg är något år äldre än jag och vi gick samtidigt på Olympiaskolan i Helsingborg. Han var stencool redan då. Ordnade bland annat ett disco med alternativ musik någon gång 1986-87. Bob Hund var ett positivt slag på käften i början av 1990-talet. Thomas hade före Bob Hund varit med i flera intressanta konstellationer, där han och hans kompisar visade att det gick att göra nytt i ett trött Musiksverige. Oven and Stove och Instant Life var bra. Med Bob Hund var utlevelsen total. Extas. De intelligenta texterna. Har du sett Bob Hund live så vet du vad jag talar om. Kent är bra men när Bob Hund hoppar vilt från tian gör Kent snygga men försiktiga hopp från bassängkanten. 

 3. Bronski Beat – Smalltown Boy

1984 var jag på språkresa i Eastbourne. Jag var där faktiskt två år efter varandra. Under några korta veckor tyckte jag att jag förändrades radikalt. Mina första steg mot frigörelse. Vid samma tid gick en brittisk teveserie om Johnny Jarvis. Serien handlade om en arbetarkilles sökande efter en identitet och kärleken. Liksom videon till Smalltown Boy inleds Johnny Jarvis med att Johnny åker tåg medan hans ansikte reflekteras i kupéfönstret. Både Johnny Jarvis och Smalltown Boy talade starkt till mig och jag kunde identifiera mig med det utanförskap som Jimmy Somervilles besjunger. ”You leave in the morning. With everything you own. In a little black case. Alone on a platform. The wind and the rain. On a sad and lonely face”.

4. Covenant – Bullet

Ett känsligt val. Jag känner medlemmarna i bandet ganska väl. Vi kommer från liknande miljöer och växte upp med liknande musik och gick på gymnasiet tillsammans. Medlemmarna i Covenant hade ett både bredare och djupare intresse för synthmusik och mer experimentell musik än vad jag hade. Covenant har skapat underverk av alla sina influenser – och i mitt tycke har de åstadkommit något som på många sätt är större. De har skapat ett helt eget sound. De var i alla högsta grad närvarande när jag valde musik mot slutet av 1980-talet. Några av mina favoriter är Stalker (hade jag valt om rätt  version funnits på Spotify), Dead Stars, Happy Man, Go Film (soft version), Tour de Force och Call the Ships to Port. Jag valde Bullet för jag tycker inte minst att videon är bra. Med Eskil som en android som reparerar sig själv förs tankarna till Bladerunner och andra dystopiska science fiction-filmer som kommer finnas med på en annan topplista. 

5. David Bowie – Heroes

Jag kom i kontakt med Bowie första gången i mitten av 1970-talet. Det var min styvfars son Bjørn som introducerade mig till en värld av musik. Själv kände jag nästan bara till Abba, Kiss, Beatles, Smokie, och Dr Hook (!?). Bjørn öppnade mina öron för 1970- och 1980-talets rockscen med band/artister som Sparks, Television och David Bowie. Av Bowies 70-talsskivor minns jag Low och Scary Monsters. Min första Bowie-skiva var Let’s Dance – en skiva som jag idag tycker är en av hans sämre. Det var på plattan Rare jag upptäckte Heroes och även en bra version av Jacques Brels Amsterdam. Heroes är den låt som jag sedan slutet av 1970-talet lyssnat mest på. Om man lyssnar på Heroes på hög volym och koncentrerar sig kan ge samma effekt som Andersons Oh! Superman.

6. Depeche Mode – Never Let Me Down Again

DM var en dörröppnare till synthen. Min första skiva var Construction Time Again. Jag gick helt sonika till skivbutiken på Karlsgatan i Helsingborg och sa att jag vill bli syntare ”vilken ska bli min första skiva?”. Det finns åtskilliga bra DM-låtar. Skulle jag få frågan mitt i natten hade jag sannolikt sagt Just can’t get enough. Här valde jag Never Let Me Down Again som jag tycker är en av de starkaste från slutet av 1980-talet. 

7. Eurythmics – Sexcrime 984

Länk till YouTube-video

Annie Lennox var min idol i mitten av 1980-talet. Ja, än idag. Sweet Dreams, Here comes the rain again, Sex Crime. Upplevelsen av den Sexcrime förstärktes av en stor läsupplevelse jag hade från Orwells bok. En bok jag läst om flera gånger sedan dess. Eurythmics gjorde soundtracket till en mindre lyckad filmatisering även om Richard Burton och John Hurt gjorde minnesvärda porträtt. 

8. Kraftwerk – Radioactivity

Tillsammans med Depeche, Yazoo och eventuellt Howard Jones var Kraftwerk det synthband jag lyssnade mest på. Kraftwerk är unika på det sätt att de alltid varit minimalister, stilrena och konsekventa.  Jag tycker deras ”varumärke” (band brand) är det starkaste i musikvärlden. Jag ryser varje gång Ralf Hütter läser upp namnen ”Tschernobyl, Harrisburgh, Sellafield, Hiroshima, Tschernobyl, Harrisburgh, Sellafield, Hiroshima”, Man kan bli pacifist och miljöaktivist för mindre.

9. Sinéad O’Conner – Troy

Mandinka och Jerusalem var de första låtarna som satte mig i kontakt med en vansinnigt vacker och arg Sinéad O´Conner. The Lion and The Cobra tycker jag är hennes bästa album även om hon har glänst mycket senare med exempelvis irländska folkvisor. Troy är en stark låt med ett crescendo som tar mig rakt in i hennes smärta. 

10. The Sisters of Mercy – Dominion/Mother Russia

Synth övergick till svartrock. Sisters var ikoner. Floodland är ett makalöst bra album. Minns klubbarna Dolce Vita och Manhattan i Helsingborg när dj:n drog igång Dominion. Det var trångt på dansgolvet och tillsammans dansade vi och skrek som galningar. Svårt att hitta en coolare sångare än Andrew Eldritch. Det skulle I så fall vara den senare Dave Gahan. Minns videon till Dominion som gick varm på Sky i slutet av 1980-talet. Titta och njut. 

11. U2 – Zoo Station

Jag upptäckte U2 i mitten av 1980-talet. Gloria, Sunday Bloody Sunday, New Year’s Day, I Still Haven’t Found What I’m Looking For, Pride, Silver and Gold. Jag tyckte de var bra men de var ett lite för politiskt korrekt band med religiösa förtecken som inte gav djupverkan på mig. Jag hade köpt flera av de tidigare albumen mest för att de skulle finnas i skivsamlingen. När Achtung Baby! kom slog den ner med kraft. Jag var imponerad. Jag trodde jag visste var jag hade U2 och plötsligt var de någon helt annanstans. Det fanns vilja till utveckling och nyskapande som får mig att tänka på det Beatles visade upp i slutet av 1960-talet med Sgt. Pepper och The White Album. I am ready for the laughing gas. Med Zoo Station kapitulerade jag för hela deras repertoar.

12. Tom Waits – 16 Shells from a Thirty-Ought Six (YouTube) & Gun Street Girl (Spotify)

Det är långt ifrån alla artister på listan som jag fortfarande lyssnar på. Tom Waits hör till undantagen. Han har funnits med i kassett- och cd-walkman och iPod sedan mitten av 1980-talet. Jag älskar hans texter, harmonier och röst.  Tror att Downtown Train var en av de första låtarna jag hörde med Waits eller om det var en inspelning med Springsteen. Waits har också medverkat i flera av mina favoritfilmer, däribland Jim Jarmusch-filmen Down By Law. I filmerna spelar han mig veterligen alltid samma karaktär – sitt publika jag. 16 Shells from a Thirty-Ought Six är hämtad från Swordfish Trombones, hans bästa platta och Gun Street Girl från Rain Dogs, den näst bästa. (Nick Cave borde finnas med på listan men tyvärr saknas det plats.)

Listan på Spotify: 12 spår som satt spår @lind

Återkommer med ”hela listan” utan begränsning!

Uppdatering: Deeped har lagt upp egen lista och länkar till andra listor.