Drottning Silvia ska öppna kontor med sin man Carl Gustaf. Silvia inspekterar de nya kontorslokalerna som ligger invid slottet, som i drömmen ligger mellan Centralbron och Stadshuset. Jag visar drottningen runt i huset. Vi kommer in i ett litet gammalt, dammigt, spritdoftande kopieringsrum med högt fönster med djup fönsternisch. Kopiatorn är brunbeige. Det går även att göra kaffe med den gamla kopiatorn. Silvia frågar om det går att använda Nespresso-patroner. Det är gammalt kaffe i maskinen. Vi häller ut detta och provar med en patron. Det går alldeles utmärkt. Drottningen nöjd. Vi kommer överens om att hyresgästen har ”rätt till nytt kaffe så länge den gamla kopiatorn fungerar”.
27 July 2009 – Recept: Elefantskrattet är ett av de bästa skratten. Greppa om din näsa med vänster hand. Låt höger arm och hand dingla vilande på vänster armveck. Gå som en elefant och skratta infantilt. Funkar, som alla skratt, bäst i grupp.
Bilden är tagen med min första egna kamera – en polaroidkamera för svart-vit-film som jag fick av min morbror Curt när jag fyllde fem, efter en av hans många affärsresor till USA.
Originalbilden är blekt och jag är mycket tacksam för vad man kan åstadkomma i ganska enkla bildbehandlingsprogram som iPhoto.
Det är min kusin Torbjörn i bakgrunden med en annan av mina presenter från femårskalaset.
Jag svarar i ett öppet brev eftersom jag i affekt slängde ut en arg post på twitter och att det är rimligt att jag då får utveckla mina synpunkter på din artikel. Jag ber om ursäkt för mina hårda ord i den första posten där jag ångrade mig ganska snart och tog bort posten.
—-
Jag gick glatt och köpte Kvällsposten eftersom jag såg fram emot att läsa en artikel om campet. Inför läsningen kände jag en viss upprymdhet efter campet. Läste artikeln och postade därefter snabbt – jag kände inte alls igen mig i din beskrivning.
När jag berättar för mina vänner vad som hände på sswc och vad jag lärde mig har jag sagt: kanske inte så mycket nytt (på de sessioner jag gick). Däremot flera intressanta diskussioner, trådar som nystades och framförallt, att det var roligt att träffa alla dessa entusiastiska människor som delar ett intresse för sociala medier. Många som jag sedan tidigare känner genom mikrobloggar och bloggar och som jag nu fick möjlighet att träffa i den så kallade ”verkligheten” för första gången.
Jag är tveksam till om sociala medier kommer revolutionera mediekulturen på ett så genomgripande sätt som många av de häftigaste brandtalarna menar. (Jo, det kommer de att göra, men det kommer ta tid.) Det är mycket som står och kanske ska stå emellan. Viss tröghet kan vara bra. Jag skulle vara försiktig med att dra paralleller till Gutenberg, men det uppfattade jag att Tomas sa mer eller mindre skämtsamt. Precis som hashtaggen var ett skämt för att visa hur nördigt det var.
Sen finns tydliga demokratiska och definitivt sociala styrkor med sociala medier, det ser vi dagligen exempel på. Men faktum är att det gäller de som är på nätet och förstår hur det funkar. Vad händer med de andra? De som står utanför grupperna ”webentreprenörer, journalister, kodknackare och bloggare som alla ligger i framkant när det gäller tankar kring den nya digitala världen.” Det är en viktig fråga som du ställer i artikeln och en diskussion som lyfts då och då men som kanske måste tas på ännu större allvar.
—
I de diskussioner och samtal jag var med tycker jag att det fanns stor distans och att alla (de flesta hoppas jag) deltagarna inte ser sig som särskilt speciella. Inte mer speciella än fans, nördar och eller eldsjälar inom andra områden – dvs inte mer speciella än hur de flesta människor vill bli sedda. Det möjligt att det finns inslag av halleluja och halleluja-moments i vissa anföranden och posterna som kom ut från sswc men det är väl också inte helt ovanligt.
—-
Nu var sswc unikt, så tillvida att det pumpades ut information, bilder och filmer mer eller mindre i realtid och att det fortsatte efteråt med diskussioner och poster. Det ger sannolikt en viss obalans i medierepresentationen och campets egentliga betydelse i förhållande till andra mötesplatser och frågearenor. Oavsett vad måste exponeringen från campet ha gett en och annan tankeställare. Senaste dagarna hör jag folk i min omgivning som aldrig talat bloggar och sociala medier fråga om jag var med på det där lägret som de hade hört talas om…
Här kommer ett kort avsnitt, slå in öppna dörrar:
Tänk vilken kraft sociala medier har. De är både en möjlighet och ett hot. Rätt hanterade i demokratiska miljöer med humanistisk värdegrund ser jag möjligheter, men de kan lika lätt användas i andra syften och andra miljöer. Det viktigt att förstå hur de fungerar och vilken kraft som finns där. Och ju mer jag tänker på det, så ja: Sociala medier håller radikalt på att förändra vårt sätt att skaffa kunskaper, förstå världen, umgås och kommunicera.
—
Jag tycker jag i likhet med dig (om jag förstår texten rätt) att Geek Girl är ett bra initiativ.
—
Det som gjorde mig mest irriterad och det enda som jag lyckades få ur mig på twittern igår innan jag gick in i annat arbete var ”I stället slösas dyrbar sessiontid på sitta i ring och prata ut. Så mycket hej och hå, förpackat i ett mysigt rosa fluff utan action.”
Syftet med campet var att mötas och diskutera (för sessionsdeltagarna) viktiga frågor. Sen fanns det, tycker jag, en värdefull ödmjukhet mellan deltagarna (”mysigt fluff-fluff”) som gör det lättare att föra en diskussion. Inför campet var jag personligen rädd att det skulle vara mycket positioneringar och bröstande. Vilket till min glädjande inte märkte något av.
Och jag håller inte med om att någon tid slösades. Det är i så fall upp till var och en av deltagarna att avgöra om deras tid ödades i någon av sessionerna, men så länge majoriteten i en session tyckte det var intressant tyder det mest på den som var missnöjd hamnat fel. Att göra bedömningen kräver att man var på plats och med intresse för frågan. Många av dem jag träffade uppfattar jag minst lika mycket som doers som teoretiker.
Jag tycker också att Anders Mildner i sitt kvällstal satte sociala medier i perspektiv – ett perspektiv som jag tror de flesta delar.
Jag ber om ursäkt för mitt påhopp, men jag känner inte igen mig i din beskrivning av vad som hände på #sswc.
Sen tycker jag du berör flera viktiga punkter som handlar om demokrati, klyftor och handling. Det är områden som vi alla behöver diskutera och arbeta mer med, men eventuell brist på initiativ för dessa frågor har ingenting med campet att göra, snarare tvärtom.
När jag häromveckan letade klipp till min lista med 12 filmer hittade många andra filmer som betytt mycket för mig.
Apocalypse Now – Francis Ford Coppola
A Clockwork Orange - Stanley Kubrick
Birdy – Alan Parker
Brazil – Terry Gilliam
Jag är mycket förtjust i Terry Gilliam. Gillar filmer som Time Bandits och Baron Münchhausen. Brazil var en svart dystopisk satir och filmen har tydliga paralleller till Orwells 1984, Kafkas Processen, Blade Runner, kanske Mad Max och Monty Python så klart. De Niro som rörmockare utanför lagen är lysande.
The Deer Hunter (1978)
Der Himmel über Berlin – Wim Wenders
Peter Falk och Bruno Ganz briljerar. Det är skön stämning i filmen.
Jean de Florette
Ännu en fransk film som jag tog med mig i tågluffarbagaget på jakt efter kärleken och människans ursprung.
The Last Temptation of Christ – Martin Scorsese
La vita è bella – Roberto Benigni
Hade nästan glömt bort Roberto Benigni när så La vita è bella kom på bio för drygt tio år sedan. Vackert!
Mandomsprovet - Mike Nichols
Modstrilogin – Stefan Jarl
Stefan Jarls mästerdokumentär om Kenta och Stoffe. Så mycket mer än en skildring av deras levnadsöden. En trilogi alla ungdomar borde se. När jag jobbade som lärare visade jag den några gånger. Den tar.
Persona – Bergman
The Shining – Stanley Kubrick
Smultronstället – Ingmar Bergman
Bästa drömscenen. Jag älskar Victor Sjöström. Jag hade sett flera Bergman-filmer för Smultronstället, men det var först med denna film som jag såg hans storhet.
Inspirerad av Mymlans musikutmaning fortsätter jag på temat ”12″ och nu med tolv filmer som bidragit till att skapa det jag kallar jag.
Trodde det skulle vara enklare än musikuppgiften, men icke. Det lätt att halka in på bästa filmer jag sett, och inser att listan trots allt blir en samling många bra filmer som jag tror har satt avtryck. Det finns förmodligen många sämre filmer som satt djupare spår, men det får bli en annan lista.
Jag sammanställde listan mest för mig själv, men det skulle vara kul att få se andras! Så utmaningen formuleras ungefär på samma sätt som Mymlans musikuppgift: Det behöver inte vara de tolv bästa filmerna, eller ens de tolv du sett på mest, men det ska vara tolv filmer som säger något om din person eller ditt liv.
Nu kör vi, i bokstavsordning:
1. Angel Heart (Alan Parker)
Allan Parker har gjort åtskilliga filmer som kunde ha platsat på listan, The Wall, Birdy , Mississippi brinner är några. Angel Heart är Mickey Rourkes bästa film. Började röka Camel utan filter efter den här filmen. Jag upptäckte Rourke något år tidigare, i Coppolas Rumble Fish från 1983. Trevor Jones soundtrack rekommenderas.
2. Betty Blue – Jean-Jacques Beineix
En kultfilm från mitten av 1980-talet. Jag var förälskad i berättelsen och Beatrice Dalle och tågluffade ner till Frankrike flera år i rad i hopp om att få träffa henne.
3. Blade Runner – Ridley Scott
Behöver inte säga så mycket om Blade Runner. Ridley Scott har gjort många sevärde filmer såsom Gladiator och Thelma and Louise, men han har aldrig nått upp till samma höjd han gjorde med Blade Runner. State of the Art dystopisk science fiction.
4. Down By Law – Jim Jarmush
Första Jarmushfilmen jag såg var Permanent Vacation. Det är möjligt att jag efter ha sett den slösade bort minst ett år av mitt liv på att inte göra någonting speciellt. Hur som helst är det skön stämning i Jarmush filmer. Roberto Benigni var också med i kortfilmen Coffee and Cigarettes.
5. Europa – Lars von Trier
Det kunde lika gärna ha varit någon annan av Triers många filmer, men Europa var den första jag såg och bildspråket är enastående. Klippet är från inledningen där en röst som tillhör Max von Sydow för oss in i Europas hjärta strax efter andra världskriget. Max von Sydow lär har legat på rygg för att rösten skulle hamna rätt. Ernst-Hugo Järegård gör en djävulsk konduktör som jag väntar på varje gång jag åker nattåg.
6. Gå och se – Elem Klimov
Förmodligen världens bästa krigsskildring som fungerar 100 procent avskräckande om man nu råkat hamna i tvivel.
7. Offret - Andrej Tarkovskij
Offret handlar om Alexander som är journalist och före detta skådespelare och filosof som offrar allt han äger för att det ska bli fred. Jag fick svårt att välja mellan alla fina scener jag hittade på YouTube så det blev hela tre. Det är en långsam film men bättre kan det inte bli. Varje scen är ett mästerverk. Så här skrev Ingmar Bergman i Laterna Magica om Tarkovskij:
När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum, han förklarar inte, vad skulle han för resten förklara? Han är skådare, som förmått iscensätta sina visioner i det tyngsta men också villigaste av alla medier. Jag har hela mitt liv bultat på dörren till de rum där han rör sig så självklart. Bara någon gång har jag lyckats smyga mig in.
I den här japanska trailern ingår en av nyckelscenerna. På Alexanders födelsedag är familjen samlad i vardagsrummet. Vi hör ett svagt muller och huset börjar vibrera. Vinglas på en bricka slås mot varandra. Plötsligt flyger tunga stridsplan in över huset.
Slutscenen!
8. Seven – David Finch
Seven är film som följt mig. Det är en intelligent berättad thriller med ett kanske oväntat slut. Ännu en dystopi i tolvan. (Bubblare: När lammen tystnar)
9. The Tenant - Roman Polanski
En av Polanskis minst kända filmer är den som bäst förmedlar Polanskistämning. Undrar vad grannen har för sig ikväll?
10. 2001 – Stanley Kubrick
Stanley Kubricks underbara 2001 är tillsammans med Tarkovskijs version av Lems Solaris (1972) den bästa sf-film som gjorts.
11. Utvandrarna – Jan Troell
Monika Zetterlund var även en fantastisk skådespelare.
12. Wild at Heart – David Lynch
Hade kunnat välja någon annan Lynch-film. Det finns många bra. Elefantmannen som var den första filmen med femtonårsgräns jag såg på bio. Jag var bara tolv eller tretton när den gick upp men övertygade vakten att det var lugnt. Och Blue Velvet med Dennis Hoppers i högform något år senare.
Men: Wild att Heart är outstanding! Nicolas Cage och Laura Dern kunde festa state of the art.
Jag har gått med i en Flickr-grupp som heter Sverige före 1945. Där fick jag snabbt en ganska stor publik till bilden här intill och några som sparade den som favorit.
Kom då att tänka på Stockholmskällan som är en bildbank på webben som drivs av Stockholms stadsarkiv, Stockholms stadsmuseum, Stockholms stadsbibliotek och Utrednings- och statistikkontoret och där de lägger ut digitaliserade historiska bilder från Stockholmsmiljöer. Det är lång ifrån alla arkivets bilder som ligger där men arbetet med att digitalisera pågår. Jag kan sitta i timmar och titta på gamla bilder både där och på Flickr.
Det jag saknar är att enkelt kunna bidra med egna bilder och skapa sina egna album och bilda grupper kring de historiska Stockholmsbilder. Alltså på liknande sätt som Flickr ha organiserat sin sajt. Inte att det ska göras på Stockholmskällans site utan på de stora bildbankerna där människor befinner sig.
Jag antar att staden vill och behöver kunna kvalitetssäkra bilderna och att texterna i anslutning till fotografierna ska vara faktabaserade så långt det är möjligt. Dessutom riskerar kanske arkiven bli överfyllda av mer privata bilder som staden inte har eller ska ha resurser att administrera.
Men man kan tänka sig parallella system. Där stadens (eller landets) arkivarier arbetar med sina bilder och kvalitetskrav både på inskanning och information kring bilderna och där en intresserad allmänhet också kan medverka och bygga upp sina personliga album. Och andra där privatpersoner, forskare, föreningar med flera kan lägga upp sina bilder och berättelser till dessa.
Då kan jag själv blanda gamla bilder på farmor med bilder från Stockholmskällans miljöskildringar. Utifrån detta kan jag skapa mina egna rikt illustrerade biografier som jag kan dela med mig till vänner och bekanta och kommande generationer.
Stockholmskällan.se SMF/SSMC384S.jpg
Mitt förslag är att stadens digitaliserade bilder även publiceras på de stora webbaserade bildbankerna (idag synonymt med Flickr). Behåll den egna plattformen som en backup. Men ut med stadens och landets bildskatter på den breda webben. Egentligen tycker jag att materialet som på något sätt tillhör allmänheten ska ligga under Creative Commons-licens.
Tillgängligheten kommer engagera privatpersoner, släktforskare, etnologer, arkivarier. Det kommer växa fram stora och små historier kring dessa bilder. Berättelser och bilder kommer länkas samman och historien kommer att berikas.
Kuriosa till bilden ovan: Farmor Inga-Britta Andersson (född Johansson, 1913-2006) bodde på Skaraborgsgatan 4 från 1913-1922 (låga fastigheten längst till vänster). Bilden är tagen tidigare, den 3 maj 1904. Länk till bilden här.
Trillade in på Konstnärsbaren KB igår. Det är inte första gången jag ganska oplanerat lyckas pricka in Torsdagsklubben. Vem som helst är välkommen till klubben, men de gånger jag har varit där är det främst distingerade damer och herrar med betoning på den senare kategorin. De flesta verkar ha varit eller är verksamma inom konst och kultur. Dit kommer skådespelare, författare, konstnärer, journalister. Mer eller mindre kända.
Ett stående inslag är när kände satirikern {sv:Hans Dahlman}, alias Leller Printer, ger en kortare reflektion över vår samtid.
Lelle Printer är i mitt tycke Sveriges främsta satiriker och jag har lyssnat på honom i program som På Håret och God morgon, Världen. Telegram har blivit synonymt med Lelle Printer.
Igår höll Lelle ett tal för det nya året. Jag tyckte det var så bra att jag frågade om jag fick publicera det. Det fick jag. Texten bör läsas med en inre Lelle-röst.
Text: Lelle Printer/Hans Dahlman 2008-2009
Nya nyårsklockan 2008 – 2009
Ring klocka, ring i bistra nyårskvällen
Ring och varsla om ett år med värdighet
och högre mål för makt och menighet
än vad hittills skönjts på vissa ställen!
Ring ut de kapitalets drängar som dem
sviker / som redan är de fattiga och arma,
Gör kalla räknenissars hjärtan varma
så samaritiska barmhärtigheten aldrig viker
Ring in det nya och ring ut det gamla:
Föd ny vår arma näringslivsetik!
Ring myglets makt fran den som redan rik
bland bonuspengar samvetslöst syns famla!
Ring ut de tröga påvar, dumma ayatollor
som visarna på klockan bakåt drar
till medeltidens sorgliga och svarta da’r
och går i manssamhällets trängsta fållor
Ring in ett år av tankar på nån annan
Ring ut den unkna egoisrnens bud
att själv är bästa dräng, nej Gud,
som har en jättesked att hålla upp för mannan
Ring ut den trend som räknat sina dagar!
Ring in en ny som ej blott för ett år
rikt lonar dem som nya trender spar
och skapar för sin vinning egna lagar!
Ring in en agitator som kan följas
med raka ord och eld som brinner
Gud hjälpe att Obama hinner
innan orden i ett avlopp sköljas
Ring ut den dokusåpa som fördummar
och gruvligt nedvärderar folk till fä
Ring in de dramer som har kvalit´ä
och dryga recensenterna förstummar
Ring ut nazister, mc-gäng och torskar
och ring den frusna mänskan åter varm!
Ring in ett mod i en åklagarbarm
som den behover som i ondskan torskar!
Ring in en telefon, mobil, som sållar
vad elakt skvaller som där talas
så vart tvungna lyssnande hugsvalas
innan FRA är där och kollar!
Ring ut den taffel, som blott spelar toner
i inställsamma harmonier jämt!
Ring in ett lyckat, musikaliskt skämt
som undergräver hycklets bastioner!
Pip, dator, pip … och hjärnans brister vike
som inte klarar barnens grymma tv-spel
så pappa dör blott för han tryckte, fel
i datavärldens sorgligt dekadenta rike!
Ring våra låga tankar ut ur dästa sinnen
och ring och väck den som har somnat in
av sylta, prinskorv och panerad skinka stinn,
som med kolesterol har etsat feta minnen!
Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
för ett nytt år med liv och humor i
som överröstar likt fyrverkeri i
all konstlad glädje lika falsk som vatten!
